(Det här blir ett sidospår, men jag har inte mycket annat att bjuda på så länge Crash Log är på remiss. Så håll tillgodo.)
Hösten och våren 2001-2002 gick jag en skrivarkurs på en folkhögskola. Jag kände mig egentligen för gammal för att gå på folkhögskola, men jag ville ta chansen att satsa helhjärtat på mitt skrivande ett år och se hur det gick. Det blev ett väldigt roligt och givande år med många fina minnen och flera fantastiskt fina vänner. Men när året var slut hade jag helt tappat lusten att skriva, och det tog sju år innan jag återfick den.
Jag har många gånger frågat mig själv vad detta berodde på. Standardsvaret har varit: ”För att man inte kan lära sig skriva, och för att det finns något vansinnigt onaturligt i att sitta och fläka ut sig och vända och vrida på sina egna och andras texter i grupp.” Det vill säga, ända tills jag började blogga om Crash Log och insåg att det är just det jag försöker göra nu.
Dessutom gillade jag det där utfläkandet och vändvridandet redan då. Jag gillade – och har alltid gillat – att nagelfara, analysera, kritisera, förbättra, pilla, korrigera och föreslå alternativ. Men det stora problemet för mig var nog att jag inte fick lika mycket respons som jag gav. Följden av det blev att jag vid genomgångarna av andras texter alltsomoftast kände mig som språkfascist och gnatkärring, när jag egentligen bara ville diskutera texten, göra den bättre – och förväntade mig samma behandling tillbaka.
Säkert hade jag inte varit lika bra på att ta kritik som jag gärna vill tro. Det har jag aldrig varit. Har alltid tagit den för personligt, blivit defensiv och irriterad. Men jag tror att vad som har hänt under de år som gått sedan folkhögskoletiden är att jag har mognat. Mitt skrivande låg i träda i sju år, och när det började spira igen var det inte lika uppblåst, sårbart och skrävligt som det en gång faktiskt var. Nu kan jag både hålla inne med min språkfascism och ta emot kritik på ett mer sansat sätt. Jag behöver inte slå ner på att någon har kommaterat en text fel, och jag behöver inte heller kavla upp skjortärmarna för att någon tycker mina texter är dåliga.
Med facit på hand, och på elva års betryggande distans från folkhögskolan, kan jag säga att den där erfarenheten behövdes. Jag behövde sitta där och leka författare, i den mytiska och romantiska meningen, ett helt år för att slutgiltigt kunna punktera myten och – om än sent om sider – börja skriva på riktigt. Som hantverk, inte som bohemisk livsstil.
Min lärare avslutade året med några korta meningar om var och en i klassen. Jag minns inte exakt hur min mening lät, men jag minns att där figurerade en ballong (det kan ha varit ”lyckans blå ballong”) och att min lärare önskade att den där ballongen kunde få sväva iväg och ”spetsas på toppen av någon medeltida katedral”. Där och då blev jag, utan att riktigt kunna förklara varför, oerhört provocerad av den där meningen, och i flera år återvände jag till den med en molande känsla av irritation och ilska.
Nu, långt senare, förstår jag vad hon menade. Mitt omogna, 26-åriga skrivarjag bar omkring på en högtravande uppblåsthet som för många måste ha varit rätt outhärdlig. Ett irriterande allvar. Högtidliga, pompösa författardrömmar. Stick hål på dem, ville hon säga. Stick hål på myten. Ta inte dig själv på så stort allvar.
Det är ingen slump att det tog sju år innan skrivarlusten återvände. Sju år efter folkhögskoletiden hade jag fått barn, och är det något jag har lärt mig av mina barn så är det att inte ta mig själv på så stort allvar. (Helt befriad från allvar, författardrömmar och uppblåsthet är jag fortfarande inte, om någon nu trodde det. Men det går åt rätt håll.) Och det var först när det hände – när jag började ta lättare på saker, när den blå ballongen sprack – som lusten kom tillbaka. Och ironiskt nog tar jag nu mitt skrivande på större allvar än någonsin. Jag gör det bara på rätt sätt. (Eller åtminstone mer rätt.)
Därmed inte sagt att alla texter jag vräkte ur mig under hösten och våren 2001-2002 var uppblåst, pretentiös smörja. En del var faktiskt rätt bra. Jag tänkte bjussa på en av dem. En kort novell om hemska saker. Jag minns att jag skrev den i ett svep, utan redigering, och det känns i texten, tycker jag.
Varsågoda.
- – - – - – - – - -
De smittade
Ringmuskeln öppnades och slöts med förvånansvärd svårighet, nästan eftertänksamt, och en behaglig värme spred sig kring analöppningen. Det var en bra dag, avföringen var nästan fast, och medan Nicholas Pembroke vecklade ut sitt nyligen införskaffade tisdagsexemplar av Times steg tunga dunster upp ur toalettstolen. Som vanligt påminde de honom om hans barndom, då kropp och själ levat i naturlig samvaro, fria från den känsla av främlingskap inför den egna kroppen som uppstått senare i livet. I tidningen stod sällan något av intresse, men det var behagligt att låta blicken svepa över spalterna; man fick en känsla av att vara del i ett större sammanhang, att inte vara ensam i galaxen, som gränslöst expanderande krökte sig över stadens smala gator och gränder. Det stod inget i tidningen om galaxen; väderleksrapporten var så nära man kunde komma. Men utrikesnotiserna bjöd på förströelser: bombdåd i Madrid, flygolycka utanför Paris, börsras i New York. På Charles de Gaulle i Paris gick ett plan ner med sådan precision att ytterst få av passagerarna ens lade märke till att planet tog mark. Endast tre mer eller mindre flygrädda resenärer vände sig till sina grannar med lättad min: Richard Leicester, 42, mäklare från London; Jean-Claude Prêcheur, 58, frånskild servitör från Paris; och Lydia Twining, 27, brittisk utrikeskorrespondent för Times med uppdrag att bevaka den franska valkampanjen. Hennes läppar var utsökt fylliga, körsbärsfärgade, aningen för generöst målade, och när hon vände sig för att bedyra grannen sin lättnad såg denne – en man i hennes egen ålder – ingenting annat än hennes läppar, och tänkte att han gärna ville kyssa dem. Hon hade inte sagt ett ljud under hela resan, utan suttit försjunken i dagstidningar och anteckningsblock. Det nervösa klickandet med kulspetspennan hade till sist irriterat en äldre kvinna i raden framför, men hon hade beslutat sig för att ingenting säga. Nicholas Pembroke hade för vana att klicka med kulspetspennan medan han löste korsord, liksom han hade för vana att lösa korsord medan han uträttade sina naturbehov. Men han hade svårt att samla tankarna; notisen om flygolyckan hade gjort honom orolig. Tänk om han hade varit med ombord? Tänk om någon han kände varit med ombord? ”Fransk stad” – han försökte skriva PARIS, men det var bara fyra bokstäver så han skrev LYON i stället. En klåda i höger öra tvingade honom att lägga ner tidningen på kakelgolvet och pressa in pekfingret i hörselgången; världen tystnade för ett ögonblick, och han stack in ett finger även i andra örat och lyssnade en stund till blodets svallande i hans eget huvud. Det fanns därinne, det rörde sig fortfarande, han var långt ifrån död. Svallandet steg till ett brus ju mer han lyssnade, ett brus som av vatten eller motorer som sakta gick ner i varv, ett entonigt surrande och sedan lampan som släcks och tvåhundra säkerhetsbälten som knäpps upp unisont. Den unge mannen hette Thomas, men det skulle Lydia aldrig få veta. Ännu var hon bara artigt tacksam för att han hjälpte henne ta ner väskan från bagagehyllan. Hade han några baktankar så dolde han dem imponerande väl. ”Det ser ut att bli en fin dag”, sade han och gjorde en gest. Jo, himlen var både blå och inbjudande trots att hösten var i antågande. De småpratade på främlingars vis hela vägen ut ur planet och in i ankomsthallen. På avstånd var det uppenbart att han gick alldeles för tätt intill henne, så tätt att hon kunde känna en diskret Ralph Lauren-doft, men så diskret att hon inte ens var medveten om att hon kände den, en sublimt eggande doft. Hon slätade ut den figursydda dräkten med handflatorna; man kunde ha tagit henne för en flygvärdinna. ”Nu kommer min väska”, sade hon; det kunde ha varit ett försiktigt sätt att ta farväl, men det var det inte. Passkontroll, tullar, säkerhetsvakter med automatvapen: UZI passade in perfekt, en vågrät rad, ”Automatvapen”. Nu satt grannen där en trappa upp, Nicholas kunde höra tarmtömningens fridfulla ljud genom taket; han älskade känslan av att inte vara ensam, av att veta att det satt en annan människa en trappa upp och tömde tarmen alldeles samtidigt. Det var som om de delade en hemlighet. Som barn hade han ofta spionerat på sin mor när hon satt med toalettdörren på glänt, försjunken i tankar eller gnolande på någon av de melodier som verkade födas inuti henne och som hon sjöng liksom för att måla över den stora tystnaden i hennes huvud. Nu ropade en mansröst något, men det gick inte att urskilja ord, det var bara ett läte, ett djuriskt läte, som i vredesmod eller brunst. Nicholas lade ifrån sig tidningen och stödde armarna mot knäna. Hans ben var groteskt håriga. Var detta verkligen hans kropp? Hans egen? Och om så vore, varför kände han sig då så främmande i den? Varför var den honom så föraktlig? Han var tvungen att sticka fingrarna i öronen ännu en gång och lyssna till blodets brus. Det lät som ett sorl av viskande röster, trafik kanske, ett myller av taxibilar och andra bilar, mopeder, bussar, en tätt trafikerad huvudgata i en storstad, och röster som av människor, främlingar, två främlingar som knappt har blivit medvetna om den fruktansvärda attraktion som deras kroppar utövar på varandra men som har bestämt sig för att dela en taxi eftersom de ändå ska åt samma håll. Ännu känner de inte varandras namn, men det är som om de har bestämt sig för att inte ta reda på det, som om de förstår att namnet är en abstraktion, en mejsel som gör människans konturer alltför snäva och fråntar henne sin verkliga identitet. De behöver inga namn; just nu är de på samma punkt i galaxen, och fast de inte vet om det så vill de samma sak. Lydia kommer aldrig att kliva in genom glasdörrarna som leder in i regeringsbyggnaden där hon ska bevaka eftermiddagens presskonferens; Thomas kommer aldrig att slå sig ner vid sitt favoritbord på La Bateau Lavoir i Montmartre där han de senaste åren haft för vana att tillbringa åtminstone några veckor varje år ensam med sina ord och sina planer. De kommer att ta in på hotell tillsammans, och de kommer att älska, i den stora dubbelsängen med de vita lakanen, på golvet, i badkaret, och när de skiljs åt nio timmar senare kommer de fortfarande inte att veta varandras namn. Men de kommer att dö, för dör gör vi alla. Det kanske knyter sig i magen på oss ibland, och då frågar vi oss: Är det dags nu? Krampen tvingar oss ner på knä, och vi faller framstupa och kräks över hela kakelgolvet, och det kommer på tidningssidorna och över tröskeln, och vi förstår att det var ingen bra dag i alla fall och kroppen är fortfarande ett ödehus och sjukdomen härjar fritt och vi kommer alla att dö. Tänk om han ändå varit med ombord på flygplanet? Tänk om Lydia varit där? Tänk om någon riktat en automatkarbin mot dem och skjutit dem, snabbt och nästan smärtfritt, eller om en bomb detonerat under deras fötter där de gick gatan fram i solskenet i Madrid? Tänk om det bara hade kunnat vara annorlunda. Nicholas såg på sina uppkastningar. Han kände ingen förtvivlan längre, bara uppgivenhet. Var det lönt att ens torka upp dem? Svetten bröt fram i hans panna, svetten bröt fram i Lydias panna, hon skrek till när hon för tredje gången denna augustieftermiddag på ett hotell vars namn hon redan glömt fick orgasm tillsammans med en man vars namn hon aldrig tagit reda på men som nu, utan att vara medveten om det, delade hennes hemlighet. Hon skrek av njutning, och hon skrek av förfäran över den fruktansvärda makt hon hade, hon var gudomlig i sin rätt att välja döden åt andra, liksom Nicholas en gång valt döden åt henne. Ännu var hennes kropp vacker, ännu var hon fri att döma. Snart, mycket snart, skulle hon börja falla samman, vittra sönder. Smittan i hennes blod gjorde inte skillnad på folk och folk. Hon måste handla nu, medan tid fanns. Det var inte rättvist. Men vad var rättvist? Hon skrek igen. Magen knöt sig i våldsamma kramper, kräkningarna kom igen, ut över hallgolvet. Det var inte lönt, man måste bara vänta tills det lugnade sig, sedan kunde man sova, vila ut och drömma, och i drömmarna kom hans mor till honom och baddade hans panna med en våt, varm handduk.
(23 november 2001)
